Tänk att det gått 13 år sedan jag fick min diagnos....Fibromyalgi. Tiden går fort i bland. Det jag trodde var bara vanlig rygg ont och lite ont i lederna var detta. Glömmer aldrig när jag satt där hos läkarn med min diagnos på papper; jag hade ju ingen aning vad detta var för något. i och med detta har jag fått gå genom så många olika faser under dessa år. Först var det nog förnekelse; jag ville förneka att jag hade ont....förneka att jag inte längre klarade vissa saker i min vardag. Jag ville fan inte förstå detta. Jag ville bara blunda för det. Det var jobbiga år fram till nästan 2007; fram till dess så levde jag i en slags förnekelse. Att be om hjälp var det mest förnedrande jag kunde göra; jag som var van att klara mej själv. Nu var jag tvungen be om hjälp för vissa saker. Det var svårt att svälja stoltheten.

Det jag vart mest besviken över när jag blev sjuk var att jag förlorade ett antal vänner; varför kunde dom inte istället stanna kvar vid ens sida som ett stöd men det visar att dessa inte var några äkta vänner som övergav bara för att man blev sjuk.

I samma veva som fibron dök upp som gubben ur lådan så kämpade jag mot mina ätstörningar. Jag fick diagnosen anorexi 2005. Jag levde på te och riskakor. Det jag blev så förbanand över var att endel gick bakom min rygg och frågade hur jag mådde istället för att fråga mej personligen. Jag tittar på foton i dag hur jag såg ut och det var en levande pinne. Minns att jag hamande i Lund med dropp efter jag rasat ihop nör jag inte druckit eller ätit; jag var uttorkad.

I dag så kämpar jag med fibron varje dag men jag har lärt mej vad min kropp orkar och jag känner mina egna gränser; endast jag själv vet vad jag pallar med. Man sover dåligt..har ont...måste få sin power nap varje dag. Men den finns i min vardag så är det bara.

Vad gäller mina ätstörningar...ja dom går upp och ner. Jag är enormt strikt med vad jag äter.....och har nu klassad matfobi som läkarna kallar det. Varje dag äter jag frukost men sedan glömmer jag nästan bort resten av dagen att stoppa något i mej. tur jag har vänner som påminner mej om att ibland äta något.   

Jag är så tackam över att jag har mina närmaste vänner och min familj som finns där och stöttar mej varje dag på ett eller annat sätt.

pöss på er alla goa och glada i den härliga vårsolen