blir så less...äter sedan länge blodtrycksmedecin...märke tänker jag inte skriva här....men har under senaste halvåret märkt att min hårkvalitet har försämrats. JAg har ALLTID haft fint hår och mycket bra kvalitet på mitt hår..alltid noga med inpackningar och sånt.

men nu senaste 6 månader så har det bara blivit sämre och sämre....

så igår hade jag inget val än att ta saxen.

Då var kvaliteten så dålig så det såg ut som håret skulle gå sönder av sej själv.

så med tårarna rinnande nerför mina kinder så tog jag saxen.

jag kämpar verkligen för att åter få ett långt fint hår som jag har haft och en enda medecin ska förstöra det.

jag hatar verkligen detta....men får väl göra det bästa jag kan av situationen ändå så gott det går....Suck....

håret växer ju ut tur nog men det tar lång tid......

i dag skulle min älskade mormor fyllt år. ...97 om jag räknat rätt.....hhmmmm....

hon var vacker och underbar och fantastiskt snäll och hade ett varmt hjärta.....

hoppas att hon sitter där uppe på ett moln och mår gott och tittar ner på oss.

tänder idag ett ljus för älskade mormor Edit   

önskar er alla en underbar dag....

har vart en underbar helg....var på födelsedags fest hos fina väninnan Linda Karlberg i lördags...

vi gav henne en tavla med roliga foton och sen hade goa vännen Maud fixat fina glas med Lindas namn på.

snacka om brakkalas...

jisses vi va mätta hela kvällen sen...blev bjudna på supergod smörgås tårta som hon och hennes svägerska hade gjort,.....tänk dom hade gjort två extra; en åt mej som är vegetarian och en spec åt maud som är laxallergiker.

sen vart det tårta som var svart och rosa...supercool!!!!!

dagen bjöd på en massa goda skratt och prat.

ute sken solen så det var en lyckad fest!   

torsdag å fredag kom verkligen värmen...fredag var det runt +34 grader....det vart lite väl häftigt....inte kul med sån värme när man har problem med hjärtat och fibromyalgi...fötterna såg ut som ilsket röda tomater och svullna...AAJJJ...

ikväll kommer regnet som vi behöver nu efter några heta dagar.

lev och må alla glada och fina 

slutet på maj...i dag är det morsdag.   

önskar att jag kunde vara hemma och fira min underbara mamma på denna dag. Hon är varm,go och snäll och man kan prata med henne om det mesta. Men skickade ett kort till henne och har pratat med henne idag.  

Det är ett tag sen jag skrev..och det har väl hänt en del.

I början av månaden var vi på Folkrace i underbara stavreviken och såg dessa duktiga förare göra upp. Det var oerhört spännande och det var en underbar dag....fast det regnade och var kallt.  

hälsan då?

ja den går upp och ner.

man ska väl inte klaga men...min huvudvärk på vänster sida plågar mej allt mera varje dag. Men det får jag nog dras med. men annars så kämpar jag på varje dag med min förbannade Fibro...men nu först efter så många år har jag accepterat att den finns där....det hade jag svårt med förut.

med vovvarna är det bara fint. dom njuter de soliga dagarna på balkongen. Mina småbusar som förgyller min vardag varje dag och får mej att skratta.

Nä ha en bra söndag alla....lev och må   

Jag måste få dela med mej av en händelse. Detta hände mej runt 2002; jag kollapsade! Jag hade pluggat sedan hösten 1998 och hade enormt höga krav på mej själv; det enda som gällde var bra betyg och varje uppgift skulle göras prickfritt. Jag läste några ämnen på komvux och några på distans....det var det dummaste jag gjorde. Hade jag varit smart så hade jag haft alla mina lektioner schemalagda istället för att läsa på distans. Jag slutade i princip att sova..hade böckerna med mej i sängen där jag låg och gjorde skoluppgifter, jag tog mej inte tid att äta....jag intalade mej själv att jag inte hade tid att äta...det enda som gällde var mina skoluppgifter.

Det vart allt värre och värre med tiden....Men jag själv reagerade inte alls själv på det förutom att jag började bli kroniskt trött. Men någon hunger kände jag inte. När jag satt och gjorde skoluppgifterna så hade jag alltid en mugg te brevid mej och det tyckte jag räckte. (hur sjuk får man vara) Familj och nära vänner började påpeka att jag började se trött ut och de påpekade att jag gått ner i vikt...men jag sopade det under mattan.

Vintern 2002 i januari klappade jag ihopa. Hemma hos mina föräldrar så brast allt för mej. Pappa körde mej till Sunderbyns sjukhus och mamma följde med. Jag grät..skakade och var så slut inombords. Inne på sjukhuset undersöktes jag av en kvinnlig läkare på akuten. Jag lades in på akut medecin avdelning. Dom satte in morfinsprutor för att få mej att sova....men dom hjälpte inte. Tre sprutor på en natt fick dom ge mej men jag var som en spänd fjäder.

Till slut sov jag i ca 4 timmar ca.

På morgonen när läkaren kommer och ska undersöka mej säger han att jag är utbränd..all energi är uttömd och panikångest....jag hade med andra ord gått in i väggen. han satte verkligen huvudet på spiken med att jag pluggade också.

Det tog så lång tid att återkomma ur det den där mörka delen och kunna återuppbygga energin igen. Det är så jättesvårt att beskriva hur jag mådde men kort sagt: Skit!!!! Jag har aldrig i mitt liv mått så taskigt. Att sedan komma tillbaka var en tuff match...det tog lång tid. Efter det har jag blivit extremt stresskänslig och får inte utsättas för stress fortfarande. Tur nog att jag hade mina föräldrar och närmaste vänner som fanns där för mej och stöttade mej och hjälpte mej at bygga upp min energi igen. Det fanns dagar då jag bara ville gå och gömma mej i en mörk garderob men då sparkade jag mej i häcken och tog hunden kurt på en promenad. tur jag hade den lille killen....

Idag har jag byggt upp min energi igen..min panikångest är mycket bättre och jag medecineras inte längre mot den. Men stress får mej att må fruktansvärt dåligt fortfarande.

Jag har lärt mej at andas och ta en dag i taget och se varje dags möjligheter.....jag har lärt mej att negativ stress är bland det värsta som kan hända.

Jag ville ju bara vara duktig i det jag hade gett mej in på...Att plugga....mina studier slutade på sjukhuset.....

ny dag och nya krafter.....eller behöver nog söka krafter i dag. är trött som ...

men men det ska väl bättras på under dagen. har vart på en underbar morgonpromenad med mina fyrbenta vänner; dom förgyller min vardag varje dag.

Tänk egentligen så mycket ett husdjur kan ge oss. Så mycket glädje och skratt i vardagen; det är så underbart. Och har man så som jag inga barn så blir dom ens lilla bebis...okej....lilla och lilla....hahaha....

Dom sover med mej i sängen, myser i soffan och tiken älskar att bli buren...hon är en modell mindre karelare...=)

Tack vare dem så tar jag mej ut var dag på sköna promenader som jag så väl behöver. Älskar mina fyrbenta vänner av hela mitt hjärta och min själ.   

ja då är det vår ute....känns väl rätt härligt. satt i går uppe vid ett fint litet torp med vovvarna och en god vän med lite te. Det var rena medecinen för själen. Bara sitta i den sköna vårsolen och koppla av. Härligt!!!

Känns så härligt inombords nu när man rensat bort så mycket negativt ur ens liv som tidigare var som en blytung ryggsäck; känns så underbart att den äntligen är borta. Är helt underbart!!! Man kan andas igen så att säga...man behöver inte känna sej nästan kvävd. Så nu är det nya tag och positiv energi.

Nä mina vänner nu väntar denna tisdag...får se vad den bjuder på i dag.

Lev och må alla fina   

Tänk att det gått 13 år sedan jag fick min diagnos....Fibromyalgi. Tiden går fort i bland. Det jag trodde var bara vanlig rygg ont och lite ont i lederna var detta. Glömmer aldrig när jag satt där hos läkarn med min diagnos på papper; jag hade ju ingen aning vad detta var för något. i och med detta har jag fått gå genom så många olika faser under dessa år. Först var det nog förnekelse; jag ville förneka att jag hade ont....förneka att jag inte längre klarade vissa saker i min vardag. Jag ville fan inte förstå detta. Jag ville bara blunda för det. Det var jobbiga år fram till nästan 2007; fram till dess så levde jag i en slags förnekelse. Att be om hjälp var det mest förnedrande jag kunde göra; jag som var van att klara mej själv. Nu var jag tvungen be om hjälp för vissa saker. Det var svårt att svälja stoltheten.

Det jag vart mest besviken över när jag blev sjuk var att jag förlorade ett antal vänner; varför kunde dom inte istället stanna kvar vid ens sida som ett stöd men det visar att dessa inte var några äkta vänner som övergav bara för att man blev sjuk.

I samma veva som fibron dök upp som gubben ur lådan så kämpade jag mot mina ätstörningar. Jag fick diagnosen anorexi 2005. Jag levde på te och riskakor. Det jag blev så förbanand över var att endel gick bakom min rygg och frågade hur jag mådde istället för att fråga mej personligen. Jag tittar på foton i dag hur jag såg ut och det var en levande pinne. Minns att jag hamande i Lund med dropp efter jag rasat ihop nör jag inte druckit eller ätit; jag var uttorkad.

I dag så kämpar jag med fibron varje dag men jag har lärt mej vad min kropp orkar och jag känner mina egna gränser; endast jag själv vet vad jag pallar med. Man sover dåligt..har ont...måste få sin power nap varje dag. Men den finns i min vardag så är det bara.

Vad gäller mina ätstörningar...ja dom går upp och ner. Jag är enormt strikt med vad jag äter.....och har nu klassad matfobi som läkarna kallar det. Varje dag äter jag frukost men sedan glömmer jag nästan bort resten av dagen att stoppa något i mej. tur jag har vänner som påminner mej om att ibland äta något.   

Jag är så tackam över att jag har mina närmaste vänner och min familj som finns där och stöttar mej varje dag på ett eller annat sätt.

pöss på er alla goa och glada i den härliga vårsolen

Jag måste bara få berätta hur alla årstider påverkar mej och alla har vi ju våra favoriter...

Våren...; javisst är den ju vacker när naturen vaknar till liv igen och man hör fåglarna börjar sjunga. Det är underbart då att vandra ute i skogen och njuta av det fina som vaknar upp.

så underbart att se de små blommorna sticker upp ur jorden igen som små stjärnor överallt. det blir allt ljusare ute och det är ljusare allt längre på kvällarna. det är så oerhört fint.

Sommarn kommer ju sen....jag är ingen sommarälskare!!! nu lär ju alla tycka att jag är en dåre....men så är det. Visst jag älskar de ljusa vackra sommarkvällarna det är fantastiskt.....och visst gillar jag att sitta under min parasoll på balkongen med en god bok och njuta; men någon soldyrkare är jag absolut inte alls. när jag ska gå en lång härlig promenad så blir det antingen då på morgonen eller så på kvällen; då njuter jag verklikgen.

Nåja...sen har vi ju hösten.....Den är vacker! älskar färgerna som kommer. Ser ut som naturen brinner i orange..gult och rött. älskar när luften blir allt klarare och man kan börja ana frost på marken. För ju längre hösten går desto mera njuter jag av den. känna att det blir allt kallare i luften...då mår jag så gott inombords. Att traska ute i naturen och bara må gott..känna dofterna...den klara luften....ojoj..inte mycket slår det.

Sen har vi vintern!!! Min absoluta favorit!! jag är vintermänniska. älskar den vita fluffiga snön, den klara friska luften som biter om näsan. älskar mörkret..älskar kylan...älskar när snön dalar så vackert ner från skyn och bäddar in vårat landskap. då njuter jag som allra mest inombords. vintern är min absoluta favorit av alla årstider.

alla tycker vi ju olika men det är vintern som får mej att njuta och må bra i själen.

Jon Henrik Fjällgren – Jag är fri

Sitter här och funderar; tänk va bra det skulle vara om man kunde ha vissa saker ogjorda.

Tänk så få bekymmer man skulle ha då. Fast å andra sidan så ska man slänga såna saker i en säck och gräva ner dem men vissa saker är för personliga för att grävas ner på en gång så att säga. Det är sår som ska läka ihopa på insidan och det tar tid. tänk så bra det vore om man inte trodde så gott om alla personer utan lärde sej se varningstecken i god tid innan det är för sent.

För mej var det nästan för sent; jag lämnade hell efter ca 2.5 år....då var jag fri från det elände jag hade levat i men ibland tar det tid ändå att bli av med sin plågoande; det tog två år innan jag lämnades i fred tack vare att jag blockerade personen på både telefon och annat; men kan dock se på telen att denne provat ringa.

När ska man egentligen känna sej fri från en sådan person?

Fri från en person som behandlat en som ren dynga och skräp. Jag var inte värt ett ruttet lingon ens.

Nu håller jag sakta på att bygga upp mej på insidan...våga lita på människor igen så sakteliga...men det tar tid.

Våga gå ut utan att känna sej förföljd eller kollad....våga kolla telefonen när den plingar....tidigare fick jag ont i magen bara den plingade på sms.

Min vardag och normala liv börjar så sakteliga komma tillbaka....men jag är fortfarande rädd. och rädslan kommer sitta i länge till tyvärr.

Jag vet aldrig om denna en dag står bakom min dörr; då får jag nog hjärtstopp tror jag.   

många gånger har jag vart så rädd att jag har gråtit av rädsla när jag läst sms som kommit och magvärken har kommit krypande och hjärtat har rusat iväg i 190 blås.

Men jag hoppas att en dag kunna leva normalt igen utan rädsla och utan oro.