Sitter här och funderar; tänk va bra det skulle vara om man kunde ha vissa saker ogjorda.

Tänk så få bekymmer man skulle ha då. Fast å andra sidan så ska man slänga såna saker i en säck och gräva ner dem men vissa saker är för personliga för att grävas ner på en gång så att säga. Det är sår som ska läka ihopa på insidan och det tar tid. tänk så bra det vore om man inte trodde så gott om alla personer utan lärde sej se varningstecken i god tid innan det är för sent.

För mej var det nästan för sent; jag lämnade hell efter ca 2.5 år....då var jag fri från det elände jag hade levat i men ibland tar det tid ändå att bli av med sin plågoande; det tog två år innan jag lämnades i fred tack vare att jag blockerade personen på både telefon och annat; men kan dock se på telen att denne provat ringa.

När ska man egentligen känna sej fri från en sådan person?

Fri från en person som behandlat en som ren dynga och skräp. Jag var inte värt ett ruttet lingon ens.

Nu håller jag sakta på att bygga upp mej på insidan...våga lita på människor igen så sakteliga...men det tar tid.

Våga gå ut utan att känna sej förföljd eller kollad....våga kolla telefonen när den plingar....tidigare fick jag ont i magen bara den plingade på sms.

Min vardag och normala liv börjar så sakteliga komma tillbaka....men jag är fortfarande rädd. och rädslan kommer sitta i länge till tyvärr.

Jag vet aldrig om denna en dag står bakom min dörr; då får jag nog hjärtstopp tror jag.   

många gånger har jag vart så rädd att jag har gråtit av rädsla när jag läst sms som kommit och magvärken har kommit krypande och hjärtat har rusat iväg i 190 blås.

Men jag hoppas att en dag kunna leva normalt igen utan rädsla och utan oro.